Lonely feelings..

Vet inte riktigt vad det är...borde vara jävligt glad men har sedan nån vecka tillbaks haft svårt att infinna mig i den där sköna känslan. Något saknas...än vet jag inte vad. Eller jo...eller kanske. Är nog mest sån att jag känner mig rätt så jävla ensam just nu. Den där känslan kommer och går och har väl egentligen alltid funnits där hur många eller få vänner jag än haft. Inte ens en pojkvän har kunnat råda bot på den...men så var han väl inte den bästa. Ja jag vet inte...tröttsamt är det i längden iaf att alltid vara den som är drivande, vara den som gläds åt min framgång...ensam.

Fick ju värsta lyckorushen förra veckan då jag efter ha satts inför förfrågan om tjänst i Tynnered fick veta att min skola inte var beredda att släppa taget genom att erbjuda mig månadsanställning året ut. Med stor chans till förlängning till sommaren.
Rektorn och flertalet kollegor påpekade gång på gång hur glada de var över att ha mig där. Och det kändes suveränt! Faktsikt...eftersom det var truly genuint från deras sida. Kände mig jävligt bra och äntligen fick jag en efterlängtad belöning på allt arbete jag lagt där. Is i magen visade sig alltså vara the way...
Självfallet ville jag dela min lycka..men med vem?
Ringde mamma...efter många upptagetsignaler fick jag tag i henne på jobbet och berättade vad som hänt. Äntligen kan jag leva utan en stor klump i halsen över att kanske inte klara mig ekonomiskt. Äntligen kan jag få känna mig hyfsat vuxen...äntligen....så kunde itne mamma prata mer då hon skulle ha medarbetarsamtal och fick efter att ha lovat slå en signal på kvällen lägga på luren. Samtalet på kvällen uteblev....
Visserligen förstår jag att hon har sjukt mycket att göra och jag är inte besviken på henne alls egentligen...det är väl mest bara att detta kändes som ytterligare sån där stor grej (även om det kanske inte är det) som jag får glädjas åt i min ensamhet. Jag klarade det...jag gjorde det...och utan att ha särskilt mkt lycka och tur på vägen. Jag tog mig dit med egen kraft och det känns skönt...men ändå...ändå känns det inte riktigt sådär hundra kul som det borde.

Jag vet inte...kanske är det höstens analkande...kanske är det den begynnande förkylningen...eller också är det bara så att jag faktiskt är ensam...?

Funbeat

Efter en tuff vecka och en fredag som jag faktiskt sov bort..totalt borta, lost, satte på boxen med Svenska Hjärtan som jag lånat på bibblan och en halvtimme senare somnade jag, vaknade först 01:30 och gick och lade mig...ivf....efter det kände jag att nu måste jag ut och springa. Röra på dallret lite. Var och dansade dancehall i onsdags...wohooo...fy faaaaaen va kul! Så kul att jag lyckades få med mig kombon och nu är hon också anmäld. Vi blev HOOKED!

Men efter sena dagar i skolan där jag först arbetat med klassen och sedan på fritids så har träningen uteblivit. Har visserligen sprungit i trappar som en galning så jag har nog rört på fläsket. Lyckas trilla ned ett kilo bara av att börja jobba. Inte illa! Och jobbet..ja femmorna är änglar, oftast. Berättar med om det en annan dag...

Tog delsjöturen och kände mig mjukare än nånsin i kroppen...så sköööönt! Så jag tänkte nu ska jag utmana mig själv och försöka öka på stegen så det går lite undan. Jag sprang rundan (5,09km) på ca 25min. En förbättring med 1 min/km. Goddamn it va nice!
Har börjat använda en sida som jag gillar riktigt mkt...Funbeat...man registrerar all träning, kan lägga in personliga mål, diskutera allehanda problem eller resultat. Och så visar den statisktik över genomförd/förbättrad träning. Jäkligt schysst! Kostar inget och lätt att använda. Try it!

http://www.funbeat.se/

Passar på att lägga in en låt som jag snart lyssnat sönder och samman...måste hålla med herr O om att Band of horses är gryyyyyymma!