Född i motvind?

Sköna lugna ensamma söndagsmorgon...
Vilken vecka det har varit, inte så att jobbet har varit överhängande tungt denna gång. Det har varit allt annat. Är fortfarande snorig och något småhostig efter influensan, fattas bara annat. Men jag har försökt komma tillbaka till träning och dylikt. Bara för att bli satt på pottan i onsdagskväll när jag började få tandvärk. Det som jag fruktat mest i hela världen de senaste åren. Det gör ont, kostar massor av pengar och jag är totalt LIVRÄDD. Klarar inte den smärta som man känner i munnen. Slå och banka var du vill men låt bli min mun!
Torsdagen blev en sådan där dag då man bara skulle stannat i sängen, allt strulade. Från att frukostmackan hamnade upp och ned på golvet till att jag lyckades knocka omkull kaffekoppen på mitt skrivbord på jobbet. Allt under tiden jag samlade styrka och mod att ringa en tandläkare. Men tillslut lyckades jag och fick även möta min rädsla inom loppet av 30 min. Resultatet blev ett dyrt besök men ändå gott eftersom hon inget fel kunde finna. I fredagseftermiddag då jag haft ont på andra sidan kinden förstod jag att detta inte alls hade med tänderna att göra. Bihålorna....snöt mig c-vitamindrycksliknande gegga och trycket släppte äntligen igår morse. Så jag trotsade skiten och stack och tränade.
Ja mitt i kan jag ju klämma in orsaken till att jag återigen fått oroskänslor i magen (även om de nu nästan knappt orkar göra sig hörda), i torsdags när jag äntligen kom hem efter denna sketna dag fick jag beskedet att kombon fått lägenhet och flyttar. Gärna den kommande veckan.

suck

Jag orkar inte längre...
Det känns som jag är född i motvind. Jag vill inte hamna i samma sits som i våras. Jag vet inget om jobb efter jul och jag vet också hur svårt det är att få tag i en ny inneboende. Och till på köpet så ska man behöva lära känna en nya person att leva med. Jag orkar inte...det tar för mkt kraft.
Har jag något val?

Nej, suck it up och fortsätt leva. Tyck inte synd om dig själv. Det finns de som har det värre...

Så säger ena halvan Linda.

Den andra halvan roooooopar och skriker och vill inget annat än bara lägga sig platt på marken och bryta ihop.
Det är för mycket påfrestning nu, hela tiden, genom hela livet. Och alltid behåller jag samma kämparhumör. Just nu känner jag mig utmattad, vet inte om jag orkar kämpa. Men vad händer om jag inte gör det?
Risken att jag sitter här med en inkomst på 6000kr och en lägenhet som kostar 6400kr är ganska stor. Känns inte som en möjlighet...

Fan, jag som äntligen började känna mig trygg och säker. Känna den belöning av allt hårt jobb, att jag har en grundtrygghet i ordnad bostad och inkomst.
Nu känns det som att allt rämnar igen.

Tillbakablickar

Kommer ni ihåg det här tjejer?
Ser det inte helt fantastiskt härligt ut? Eller det vet vi ju alla att det var också...vilken försommardag vi hade! Trillade över den när jag lade över alla mina bilder på datorn från den gamla idag.

Griskontroll

Precis pratat på FB med en kollega, tydligen går det rykte på skolan om första svininfluensa-fallet. Och att det ska vara en elev i en av mina idrottsklasser som drabbats av det. Hmm...alltså visst det är bara ett rykte men jag tänker att jag nog ska ta och ringa VC imorgon och fråga om jag får göra testet för att få det bekräftat eller avfärdat. Det kan ju göra hela grejen med att ta eller inte ta vaccinet lite lättare.

Var och handlade lite lätt innan ikväll. Efter att ha städat hela eftermiddagen så kände jag mig lite omtöcknad men ändå så jag överlevde. Men efter att ha travat de 200m ned till ica var jag helt genomsvettig. Att känna hur det nästan rinner under armarna är inte sådär lovely. Så konstaterade att jag gör klokt i att stanna hemma imorron helt utan dåligt samvete. Jag har verkligen svårt för det, att stanna hemma tills jag blir nästan frisk. Jag går alltid tillbaks för tidigt men denna gång ska jag fasen hålla i mig. Jag menar jag vaknde ju i ottan i typ ett bad av min egen svett. Helt fucking insane! Totalt genomblöt var jag. Så äckligt och trött var jag också så det enda jag orkade var att vända på täcket vilket som tur var inte hade hunnit suga igenom all väta så jag kunde somna om. Usch! Tur vi har tvätt-tid imorron. Får nog tvätta täcket då alltså...

Tales from the past - En slängd skjorta i ansiktet

Har förresten hela helgen brottats med flashbacks från Linustiden. Visst det är nu tre år sedan och bearbetat men ändå inte begravet. Jag kan fortfarande känna sorg över vad han fick mig göra och känna.
I fredags fyllde han år. Sjätte november. Det var också den dagen vi träffades på. Och den dagen jag insåg att detta kommer inte att gå mycket längre. Den dagen för tre år sedan hade vi beträmt oss för att fira honom med hans och min familj på kvällen. Vanlig vardagskväll. Jag hade fixat med fika och lite annat halvmatigt. Jag hade länge funderat på vad jag skulle ge honom och eftersom han själv hade svårt att komma på något mer än en grå hood så gick jag i flera veckor på stan och letade. En grå hood hade han ju redan och jag hittade ingen i stan som jag tyckte var snyggare än de han hade. Men så trillade jag över en supersnygg randig lite rockig skjorta med en liten dödsskalle på fickan (han var helt inne på det där med dödsskallar då) som jag kände var som klippt och skuren för honom. Done! Jag köpte den trots den var lite dyr.
På kvällen när han kom hem från skolan och jag stod och förberedde för kalaset fick han sin present. När han öppnade den var han på gott humör. När han fick se den blev han tveksam men fortfarande väldigt positiv. Men så provade han den. Då han är ganska så muskulös om ryggen så var den aningen för tajt. Typiskt!
Han blev alldeles vansinnig. Skällde ut mig som om jag inget var värd (som vanligt) och fattade inte hur jag kunde vara så dum att jag köpte något han inte önskat när han sagt att han ville ha en hood. Varför kunde jag inte bara göra som han sa och köpa det?
Jag försökte förklara att jag ville överraska och att jag tyckte att skjortan var precis hans stil. Sedan att den inte passade var liksom inte meningen. Men det brydde han sig inte om. Sååå arg han var! Slängde med skjortan, kastade med saker i köket och sa att han sket i kalaset och att han tänkte sticka ut. I denna stund visste jag att mina föräldrar satt i bilen på väg till oss.
Fan va dåligt jag mådde.
Jag lyckades tala honom till rätta och få honom att lugna ned sig och stanna hemma. Kalaset blev av men någon gemytlig stämning infann sig inte direkt. Konstigt! Det värsta var att se honom smila upp sig och smöra för min mormor den kvällen. Huh!

Min moster håller just nu på att separera från en lika otäck man, fast hennes gubbe verkar vara ännu jävligare och att de har hus tillsammans utan att vara gifta verkar han utnyttja så pass att han gör allt han kan för att få henne barskrapad och än mer förstörd. Jag fattar inte hur sådana personer är funtade i skallen? Jag blev så arg när jag fick höra hur han betett sig att jag direkt ville åka dit och ge honom en sån omgång att han inte kunde resa sig på en vecka. Eller ja...kanske skicka pappa på honom.

När jag ändå är igång så...

Har tagit en snytpaus så nu kan jag väl lika gärna fortsätta skriva lite. Det var rätt så skönt att haspla ur sig lite saker så jag fortsätter med det och trillar in lite på mig själv.

Tha lovelife!

Ja nej alltså jag har inget. Inget kärleksliv här inte. Jag trodde att jag kanske låg i startgroparna till det men efter mycket tankearbete och resonerande har jag kommit fram till att så icke var fallet.
För några veckor sedan träffade jag en kille som visade sig vara väldigt trevlig och gillade hans sätt. Vi var ute och tog en öl, eller ja jag drack vin...of course. En andra långgatan kille som var avslappnat soft och smart. Vi följdes åt den natten och hade därefter väldigt tät kontakt på msn och via sms. Men sedan kom skåneresan ivägen. Även vissa små bryerier i skallen började uppstå. Han är nämligen inte alls min typ av kille, men jag tänkte det kanske är bra?
Men det är så mkt av hans sätt som jag har svårt att förstå. Nu såhär efter att ha sugit på karamellen lite har jag kommit fram till att han nog fortfarande befinner sig i det där sökandestadiet. Vet inte riktigt vad han vill göra härnäst men han vill att något ska hända. Håller på som bäst att söka utbildning i Japan. Vi sågs igen...men denna gång blev det mer av ett nattligt möte efter att han varit ute med vänner och jag på fest. Det var efter det som jag började undra vad han vill...
Vi hade ju tidigare pratat en hel del om att hitta på saker tillsammans, dagtid. Men än hade han inte tagit initiativet till det. Jag slog bort det och tänkte att det har väl med omständigheter såsom att vi faktiskt varit upptagna båda två (jag i skåne och han hade besök). Jag förblindades väl av den ömhet han visade när vi var tillsammans. Det var så sjukt bra! Han är helt otrolig på det viset. Kände väldigt uppskattad, fin och allt det där. Han framkallade en känsla jag inte haft sedan, sedan Martin faktiskt(Linus lyckades aldrig att få mig känna så), och det är 6 år sedan. Inte konstigt att jag kände mig förvirrad.
Men under måndagen så trillade tankarna rätt och jag kände mig mest arg på honom att han var så feg, han som sade sig inte gilla spel. Yeah right! Jag hade ju hela tiden känt att han och jag vi har inte mkt gemensamt mer än ett nära och innerligt bra ömhetsspel när vi ses. Och det kan man fasen inte hänga upp sig på. Så jag bestämde mig där och då att jag skiter i honom. KK-förhållanden har jag fått nog av. Jag vill inte vara den där tjejen man kan ha sex med bara...jag är väl värd något mer? Jag är väl för bra för det?

Efter en timma hör plötsligt en gammal nätkontakt av sig på msn. Vi fick kontakt i våras och hade det fram och tillbaks ett tag. Jag sprang förbi honom på nordstan i somras fast det tog mig några minuter innan jag fattade att det var han. Så vi skulle träffas. Men han har haft en minst om inte värre flängig sommar som jag så det fanns liksom aldrig tillfälle och vår kontakt rann ut i sanden. Så efter att inte ha haft kontakt sedan i juni hörde han av sig denna måndag, lägligt eller? Han kollade läget och snackade lite allmänt tills jag flirtigt pressade honom lite och han bekände färg att han hemskt gärna ville ta den där dejten.
Alltså måste han ha gått och haft mig i tankarna sedan dess. Iaf lite grann..
Känns rätt gott. Men vart det bär vet jag inte. Vi talade mer under tisdagen och pratade om när vi skulle ses. Fortfarande lite pissed efter Vänersborgskillens velande körde jag rätt så kallt och kände att du anpassar dig efter mig! Han hade nämligen en körig vecka och kände att en dejt kanske blev lite svårt att pressa in. Jag som är lite het på gröten ibland kanske körde med att nästa vecka (alltså denna) skulle bli körig för mig med mkt rättningar och övertid på jobb och han ska till sthlm i helgen så ja det blir svårt.
Han ändrade sina planer för helgen.
Vi bestämde dejt som i lördags. Men ni kan ju räkna ut vad som hände...
Ja min sjuka kom i vägen och fick ställa in. Det är ju själva fasen! MEn det gör inget. Jag fick visa honom att jag räknas och han visade sig inte ha några problem med att ta hänsyn till mitt späckade schema och var öppen att ändra sina planer. Han visade sin vilja...sin vilja att träffa mig. Det känns skönt. det bekräftar i mina ögon att det är en vettig kille. En kille som har kommit en bit.
Så fortsättning följer...igen (att det ska vara så svårt?)

Sjukling

Sitter hemma vid köksbordet...
Rastlös i själen samtidigt som jag känner mig helt slut. I fredags kände jag redan när jag vaknade att något var på G i kroppen som inte riktigt kunde motas bort av den envisaste tanke som så många gånger förr. Nu var det dags...
Genomled (och jag menar det verkligen) en fullspäckad fredag som i vanlig ordning inte lämnar utrymme till att sitta ned mer än under bambabesök. Idrott med tre klasser avslutar dagen....och min hals var inte av denna värld kan jag be att få tala om. Och sexorna är vid 14tiden övertrötta och helt totalt uppskruvade. Men visst...det gick faktiskt bra. Hela förra veckan gick faktiskt väldigt bra. De har liksom insett att jag är deras idrottslärare...det bara är så. Hur jobbigt de än tycker det är att jag är kvinna.
Jag försöker allt jag kan att inte ta det personligt då jag vet att det faktiskt inte har med min person att göra eller lärarroll egentligen. Men det är svårt...
Jag är ju jäkligt omtyckt i mina andra ämne så ja, jag får väl hämta styrkan där. Men det är kämpigt. Tänk om man kunde bara få undervisa i det man är ämnad åt att undervisa i. Det som jag faktiskt kan. Små steg...små små steg. Jag vet...jag kommer dit. Om tre år! hehe

Iaf inne i gympasalen kände jag mig rätt så okej ändå. Det var kanske inte så illa som jag föreställt mig tänkte jag.
Men på vagnen började jag slappna av. Feberkänslorna bara slog mot mig och jag kände mig helt borta. Så fortsatte det resten av eftermiddagen och kvällen. Rösten ersattes med något slags väsnande ljud som knappt var tolkningsbart och jag begravde mig under täcket i soffan. Skönt faktiskt. Hur ofta ligger jag där liksom? Men så kickade feberfrossan in...fick nästan fokusera på att andas. Skadat! Och snoret började rinna...inga näsdukar och toapappret som varit på upphällningen hela veckan var helt slut. Inget hushållspapper heller.
Då kan man säga att jag blev lite nätt och lätt annoyed. Speciellt med tanke på att det var kombons tur att köpa. Men icke...ibland förstår jag liksom mig inte på henne. Hon är som ett bortskämt litet barn som bara väntar ut andra till att göra saker åt henne.
så när klockan närmade sig 21 och det började bli helkris och hon inte verkade göra någon insats att komma ut ur sitt rum så fick jag dra mig upp ur soffan och ge mig ut. Är ju inte så farligt långt till snabbköpet här nere men jisses va yr jag var. Snurr snurr!
Det var då jag började undra om det kunde röra sig om den där jäkla svininfluensan. Jag brukar inte vara den som skrämmer upp mig så lätt över sådana saker. Men när man hör ena efter den andre insjukna och sedan nekas vård för att dö i hemmet eller komma in i riktigt krisigt läge och ligga i respirator. Ja då kan jag inte hjälpa att bli lite nervös ändå.

Under lördagen var läget detsamma. Jag spenderade mestadels av dagen i horisontellt läge på soffan ömsom sovandes ömsom tittandes på film/TV. Kombon var hemma hela dan förutom ett par strapatser utomhus till affären. Frågade hon mig om jag behövde något? Ehhh....
Nej.
Jag vet inte...jag skulle ju kunnat säga till själv men svårt när man nästan är halvt borta i tanken plus att jag har jävligt svårt att be om hjälp. Men jag kan ändå tycka att det väl tillhör god hövlighet att fråga? Om hon hade varit så dålig hade jag absolut frågat.
Jag fick bege mig ut själv för att köpa mjölk och bröd.
sen hade hon på eftermiddagen mage att komma och berätta att hon hittat nån desinfektionsgel för händer som hon då syftade att jag skulle använda så hon slapp bli sjuk för det hade hon ju absolut inte tid med. Min reaktion?

"GE MIG DEN DÄR GELEN OCH JAG TRYCKER NED DEN I STRUPEN PÅ DIG!"

Ja nej det var ju faktiskt inte riktigt så jag reagerade även om jag bra gärna ville. Jag typ sa jaha och mumlade något om att jag hoppas att hon inte också blir sjuk.
Är det jag eller är det inte ett jävligt självupptaget beteende? Jag fattar väl också att hon inte vill bli sjuk. Jag går väl inte och kliner in mina basilusker i allt jag tar i bara för att jävlas och för skojs skull? Vad tror hon? Knappast någon idé att jag använder den gelen, då hade jag ju tagit slut på den på en halvtimma. Det är väl bättre hon använder den. Eller så tänker iaf jag. Jag tvättar ju händerna och sköter min hygien, sen kan hon ju ge fan i att använda mina handdukar så kanske hon klarar sig bättre.
Slyna!
Nej usch det där menade jag inte. Men fan det gör mig så pissed. Hon har varit den som betett sig som hon varit sjuk hela helgen. Ställt upp en massa i köket, disk på hela diskbänken istället för att sätta ned det i maskinen som varit nästintill tom. Istället för att diska stekpannan (MIN) som hon redan använt en gång för att kunna använda den igen tar hon sin och smutsar ned den också. Tanken på att jag kanske skulle vilja använda den för att fixa något verkar inte existera i hennes huvud.
Nej irriterad är vad jag är idag. Varit en jobbig helg samtidigt som det varit skönt att faktiskt ligga helt pall. Men jag mår fortfarande kasst.
Mest känner jag nu att jag nog faktiskt borde leta efter en lägenhet som jag kan bo i själv. Det börjar liksom bli jobbigt nu. Jag går hela dagarna i skolan och måste vara ledare, föredöme och styra och fixa och hålla på. Jag vill liksom slippa det hemma. Slippa att plocka andras skit. Its enough! Så så fort jag får besked om jag får fortsätta nästa termin eller ej kommer jag börja leta en etta. För detta går inte mycket mer...och jag vill verkligen inte hamna där jag och förra kombon hamnade. Det är nuvarande för trevlig för. Men hon borde lugna ned sig lite...hon är just nu i sååådant bekräftelsebehov. Hon har suttit hela helgen och raggat nya dejter på nätet, trots att hon gång på gång blir besviken efter att ha träffat dem. Jaja...hon är yngre. Och hon har väl inte funnit tryggheten i sig själv än...gissar jag.

Uppdatering av mitt eget (obefintliga?) kärleksliv? Ja det kan väl kanske komma...men inte i detta nu väldigt långa inlägg.