Vampyrer -be aware!

Klämde precis två vitlöksklyftor i ett halvt glas cola. Det skulle enligt vissa källor hjälpa mot begynnande förkylning. Och tröttheten och killet i halsen får inte bli värre för då kommer jag snarka mig runt loppet på onsdag.

Men fy vale vad jag luktar! Och grannen propsar på hångel....han vet inte vad han ger sig in på ;)

Ritz....om några minuter

Eftersom jag numera lever utan nät i hemmet (bara till måndag, halleluja!) så sitter jag med sangriaglaset i Jennys soffa och surfar. TROTS niceigt sällskap...

Superhelgen är här! Grill och vackert ögongodis i form av en AUSSIE är bara en liiiiten del av denna.bilder kommer......kaaaaaaanske ;)

Dagens ord: "cellskap"

Jajemän...

Så fint uttryckte sig Jennys nya span när han undrade om hon ville ha SÄLLSKAP. Vi misstänker att det måste vara mer än lathet bakom denna fantastiska stavning...

Kan det vara celler han tänkte på?

Tyckte han att hon verkade hon instängd?

Never ever "smile-less"...

Kom hem för en stund sedan efter en schysst diskuterande kväll om vänskap. Var inne hos grannen för att kolla av att han levde efter torsdagens strapatser (jag ska berätta sen) och för att kränga upp resterna från gårdagen till en hyrd rulle. Såg en film som var bland det bästa jag sett på länge. Ljuvlig historia med fokus på två pensionerade brittiska gubbar som hade den mest rappa och dissande dialog med varandra. Såg mig själv tillsammans med mina rappa kumpaner som är lite lätt slängda i käften sitta där på ålderns höst och snacka strunt. Eller vad säger ni fröken J och blåbäret? Gråa i håret, löständer och bröst som hänger i knävecken. Där kommer vi sitta och hissa och dissa för att slutligen komma fram till att det är oss själva vi i själva verket dissar även fast många verkar ha svårt att förstå detta. Ironi och självkritik?
Iaf...det ledde till det ena och andra och jag kräkte upp mig allt om hur sjukt pressad jag just nu känner mig. Överhängande handlar det ju om pengar. Jag HATAR pengar! Formligen hatar dem. Så länge jag har så jag reder mig är jag glad, men när det blir att jag får leva i rännskiten för att någon annan inte orkar städa efter sig då blir jag lack. Hade jag själv satt mig i skiten då hade det varit en annan femma, men nu....detta är bara för mkt! Sparkonto snart tomt, morsan fyller snart 50, brorsan 20, nära vänner gifter sig och jag kommer ha nada till detta. JAg knegade så luften gick ur mi i julas, arbetade varenda ledig stund, lärarjobb dygnet runt, på jullovet var det på sjukan och när jag kom hem från sjukan stod jag med saxen. Jag fick ihop en söt liten lite hög och för första gången på länge kändes det sååå skönt! Jag kunde gå till tandläkaren den dag krisen kommer. Jag planerade, kunde till och med ha råd med en liten resa i sommar som jag lyckades få otroligt billigt, och såg att allt höll bra även om jag inkomstmässigt fick det knapert några månader. De knapra månaderna kom och jag fick det JÄVLIGT knapert! Försök leva på en inkomst av 5000 med utgifter på nästan 5000 INNAN du köpt mat. Jag överlevde dock tack vare allt slit i julas. Men på grund av någon annans beslut glider denna lilla hög mig nu ur händerna. Det känns ungefär som någon spottat mig i ansiktet i samma stund jag stämplat ut efter en lång dags hårt men welldone arbete. Vad och vem ger DIG denna rätt?

Jag synes för det mesta med ett leende och kan möjligen kanske tas för att vara bekymmersfri. Men du vet ju faktiskt inte vad som syns bakom mitt leende eller vad som krävs för att jag ska kunna bevara detta? Eller rättare sagt vad jag gått igenom för att inse att jag aldrig någonsin kommer lägga mig ned och rulla runt och lägga av. Jag lever och jag tänker leva livet. Att plocka bort mitt leende vore direkt att göra mig en otjänst och vem vinner på att jag surar mot min omgivning? Inte jag iaf. Därför ler jag, jag ler och ler. För om jag ler, bemöts jag av ett leende som vidare sprids som ringar på vatten. Och dessa ringar bildar mig en omgivning som gör att jag orkar stå upp, slå mig fram och bemöta det som i vissa hörn tränger in med negativa svarta moln. Det är då jag orkar vara glad och faktiskt känna mig ganska lycklig mitt i missären av dålig ekonomi, belastat förflutet, förtvivlad boendemiljö som verkar tvinga mig till ny flytt, kompisar som kräver "äkthetsbevis" osv.

Bakgrunden till dessa funderingar som jag faktiskt försökt att förflytta mitt fokus från grundas i den enkät om stress jag fyllde i på vårdcentralen i måndags. Efter att ha lämnat in sida ett lyckades jag uppenbarligen kvalificera mig att gå vidare i undersökningen till enkät 2. Denna var lång och utförlig och handlade om hur välbefinnandet såg ut just nu. Rangordnat på en skala. Till exempel, hur ofta kan du sitta ned och njuta en bok/film? Hur ofta känner du dig avslappnad? Känner du dig någonsin rastlös? Har du svårt att hålla tider?
Ops! Blev chockad över mitt resultat och undrade om jag verkligen fyllt i rätt. Är jag verkligen så stressad? Fyllde i, lämnade in och upplystes om att vissa deltagare valdes ut att gå vidare till fysiska läkarundersökningar med ekg, blodprov, intervju etc.
Skojade med mig själv att med de överraskande svaren jag lämnat så skulle jag icke förvånas om jag blev kontaktad.
Vem ringde i fredags?

Check!

Ska lämna blod i början av veckan och ska sedan in för grundlig läkarundersökning i slutet av veckan.

Men så vaddå...linda. Ärligt!
De senaste åren har ruusat förbi med nedtryckade psykisk misshandlande pojkvän, ett års livsförändrande sjukdom, kronisk diagnos, bråk med handledare * 2 och nu ekonomiska problem samt bostads- och arbetsmarknadsmässiga problemtrubbel.

Konstigt att jag är stressad?
Nääääe.....snarare konstigt att jag fortfarande ler...

Glädjas åt andras lycka - en omöjlighet?

Helt sjukt knasigt...nu har jag fått det bekräftat i alla fall att det där är svårt. Och också vad det var som var den utlösande faktorn. Helt fantastiskt fint!

Vårfint!

Lite vårfint på bloggen kanske kan ge ny skrivarglädje?

Måste sova nu..ska ju upp på badminton imorron och sen vankas det schlager-knytis i min soffa. Hade ett händelserikt dygn från torsdagskvällen som jag tänkte försöka ta mig tid att berätta om sen en dag. Det började iaf med biopalatset och slutade med både ambulans, medicinakuten och misstagen som flickvän till kräkglad granne...

Oturen vänder? del 1: Vikt...

Veckan fick en fantastisk fin början...när jag var på VC i måndags på rutinkoll fick jag det helt fantastiskt fina beskedet av vågen att de där turerna på kyrkogården gjort lite ändå. Eller det har jag ju märkt men herregud va sjukt! Vikten var lägre än när jag gick i nian på högstadiet. Så sedan jag började min viktresa på allvar för 7 år sedan har jag tappat totalt helt otroligt äckliga 36.6 kilo.

Hur sjukt är inte det? Vilket jävla fetto rent ut sagt jag var...samboskapet är helt vansinnigt vilken effekt det hade.
Var tvungen att plocka fram "tjockisbilderna" jag sparat från tiden jag vägde som mest. Aldrig mer säger jag! ALDRIG! På sätt och vis var faktiskt ulcerös colit bland det bästa jag kunnat drabbas av. För det tillsammans med vetskapen om hur äckligt jobbigt det var att må så dåligt som extremt överviktig med ständigt sura uppstötningar fick mig att inse matens läkeprocess och otroliga påverkan av både kropp och sinne.

Efter att jag kom ut från vårdcentralen flög jag gatan fram. Viktresan har inte pekat rakt ned och aldrig handlat egentligen om att "banta" (får rysningar av det ordet), utan helt enkelt om att finna en balans som jag mår bra av...såväl psykiskt som fysiskt. Sedan jag tog mig i kragen och så smått satte igång i höstas igen har det trillat av...eller jag har faktiskt kämpat rätt så jäkla rejält så helt jävla enkelt har det sällan varit. Men shit! Jag räknade precis ut....16.6kg! Hjälp! Ta mig fasen att jag är värd de där jeansen jag hittade på Levis. Känslan av att kunna gå in rakryggad i affären och få två jeans utplockade åt mig och faktiskt kunna sätta på mig båda och knäppa var helt unik. Det har jag inte gjort sedan jag var 14 år gammal tror jag. Och sedan att det ena av dessa två visade sig vara asfina....ja det händer ju inte. Ja brukar få prova 14 par i fem olika affärer innan jag hittar några jag kan täääänka mig kanske. Herrejisses! Nej fy fasen va jag är värd de där jädrans baggyjeansen...
Det är nästan så att jag funderar på att panta mina aldrig använda bismarcksmycken så att jag kan få råd att köpa jeansen (fick den idéen efter att ha pratat med tha ladies häromdagen och berättade om episoden med halssmycket jag fick från farmor och farfar för ett år sedan). Ja ta mig tusan...jag kanske ska göra det? Undrar om mamma hade blivit sur?

Linda 2002:



Linda 2009:

No more fläskig dallerrygg, nästan iaf! :)

Vårruset!

Vaknade till piskande regn imorse och undrade än en gång vad jag gett mig in på att betala för. Springa som en tok bland massa kvinnor och göra detta i möjligt ösregn för att bli pissblöt och iskall.
Meeeen.
Smhi fick rätt...solen kom lagom till eftermiddagen och bjöd på finfint väder även om det var något kyligare än förra veckans sommarbölja. Allergipillerna verkade ha kickat in fint och inte ens en dags visslande i en gympasal på skogstokiga ungar tyngde humöret. Totalt toppad!

Vårruset var fantastiskt...
Även om jag stundtals svor över irriterande damer som tvunget skulle gå fem i bredd och därmed barridikera vägen för oss som faktiskt ville ta det långa benet före det korta och få upp flåset något. En dam blev jag nästan så irriterad på att jag kände för att "lätt" stöta till henne när jag sprang förbi. Vill man gå o prata kan man ju det men då passar väl ändå två och två bättre? Det är ju inget kafferepslopp.

Efter tre kilometer började det sega ordentligt i benen och med pustande promenerande damer som skapade en labyrint att ta sig fram igenom var det svårt att periodvis bibehålla tempot. En halvsvag joggare som jag vill helst ha fri bana och så lite störmoment som möjligt för att inte lockas att sätta mig i gräset och pilla naveln. Vid "dödsstötsbacken" tillät jag mig själv promenera en bit och när jag sedan närmade mig sista kilometern försökte jag plocka fram extrakrafterna för att köra slut på mig. Det gick fasen snabbt för plötsligt mitt i ingenstans var mållinjen och jag lyckades ta mig tusan spurta ganska ordentligt. Blev nästan sur över att jag hade så mkt krafter kvar och inte utnyttjat dem innan.

Känslan efter var helt sagolik! Stolt att jag genomfört det. Att än en gång ha segrat över mig själv och att det faktiskt gick väldigt bra. Tog mig runt på en helt ok tid på inte lite drygt 25 min (saknade tidtagarur). Min första tanke var: "jag vill göra det igen, jag vill springa mer..."
Sjukt!
Men så imorron är jag förste man att höra om jag kan få snirkla mig in på en plats i skolans lag till blodomloppet som ska gå om nån vecka. Och till dess ska jag ta mig tusan också köpa mig sådana där schyssta löpartajts som jag provade häromdan. Damn it va snabbt det kommer gå :P

Fucking trött...

Så jäkla trött och killig i näsan att jag snart blir knäpp. Känner mig totalt urlakad och utmattad i kroppen. Och jag som ska springa vårruset imorron...jag ska ju vara på topp nu. Fan mä...är det allergi eller annan sjuka? Kan det ta o försvinna illa kvickt för nu har jag ju gått och förberett mig på detta hur länge som helst...och sett fram emot det så sjuuuukt mycket!

Mitt älskade blåbär!

Jag tänker på dig bara så du vet...varje dag, varje stund.

Borde så mycket...

...men hinner så litet.

Har haft sköna dagar i solen och inte mycket tid att spendera hemma så hinner fasen inte uppdatera här. Jag tänkte ta mig en hemmadag imorron för att fixa iordning plajset ordentligt för nu är blixt och dunder ute!
O ja jo det känns skönt...men samtidigt väldigt konstigt. Jag är plötsligt själv. Helt allena i lägenheten...
Inte för att jag tycker det är så jobbigt egentligen, tro mig jag njuter. Men vi fick inte avslut och det känns lite jobbigt. Hur mycket irritation det än har varit och hårda ord (inte till men om varandra) så har det aldrig handlat om att jag inte gillar henne för den person hon är. Utan för de val hon gjort och hur de påverkat mig och min situation. Respektlöshet mot andra är bland det vidrigaste jag vet...och det är där törnen sitter.
Det som grämer mig mest är att hon nog snackat endel om mig med föräldrar och vänner, fine, det har jag också. Men jag har inte gjort det i syftet att svartmåla, utan i syftet att ventilera och i viss mån analysera. Men jag märkte när flyttlasset gick i torsdags att hennes mamma tydligen är föga glad på mig. Hon kunde inte ens hälsa och se mig i ögonen när jag råkade vara hemma och de kom in genom dörren. Hon bara sprang förbi och skrek hej efter att hon var utom synhåll. För mig är det fullkomligt, ja jag vet inte...knäppt! Vrängt! Märkligt! Hur min och Kits relation än må se ut så borde hon som vuxen och i viss mån utomstående kunna bete sig polite...eller?
Stötte ihop med en vän till henne som bodde hos oss på guldheden ett tag i höstas. Han och jag kom bra överens och såg honom som även en vän till mig (om än lite ytligare). Men igår när jag träffade honom och valde att gå och prata så märkte jag hur obekväm han blev. Såg på mig med helt andra ögon än förut. Shit alltså. Vad har hon sagt egentligen?
Jag må ha varit kylig och ibland avfärdande i mitt sätt. Men det bemötandet jag fick gav mig en känsla av att jag skulle ha stulit, haft sönder eller betett mig som ett svin mot henne. Och det har jag väl ändå inte.

Ja jag vet inte. Har märkt att detta har tagit mer energi av mig än jag trodde och känner mig helt slut nu. Antar det är någon form av bearbetning av det hela.


Nu måste jag plocka bort färgen på ögonbrynen och packa mig iväg för loppis och soligt tjejhäng i slottskogen.