Skånska plattheten en gudomlighet!

Första dan tillbaka på sjukan idag.
Kändes som jag aldrig lämnat stället eller gjort något annat i mitt liv. Alla fraser, alla rörelser och knapptryck satt präntade i ryggraden.

Även om det kan låta trist så kändes det ändå lite småmysigt att vara tillbaka och träffa alla gamla glada kollegor. Förvirrade patienter och än mer förvirrade läkare...;)
Det jobbigaste var faktiskt alla kommentarer om min krympta kroppshydda. Visst är det kul att få positiv uppmuntring och att människor ser. Men jag tycker det samtidigt är så jobbigt för vi svenskar är ganska så duktiga på att uttrycka oss på något vis som ger skuldkänslor, eller kanske inte skuldkänslor men iaf en känsla av att man hårdbantar och nu tycker det är skitkul att bara prata mat och vikt.
JAg har aldrig tyckt detta....även om jag ibland kan falla för att göra det...men min vikt och pendling nedåt (eller för den delen uppåt) har alltid varit väldigt personlig och inget jag velat offentliggöra med någon annan. Det kvarstår...
JAg bantar inte...jag har förändrat min livsstil. JAg kan säga till dig vad du ska göra och inte göra. Men varför ska jag när du innerst inne själv vet svaret?
Ja jag vet inte...jag vill iaf inte spendera hela sommaren diskutera mat och vikt....

Var förresten uppe på medicin idag och lämnade över journalkopian som jag fått med från stressdoktorn och talade även om min smått oroande vetskap om att ett skov infunnit sig och nu håller på att utbryta. Behövde mina små pipmediciner som jag nu inte fått med mig ned....
Läkaren min var på semester och skulle så vara i flera veckor framåt. Det som lät krångligt och knasigt med undersökning och ny tid löstes väldigt lätt och redan 1.5 timma senare fick jag samtal av övertagande läkare som skulle fixa nytt recept, skrev ut remiss till provtagning och diskuterade hur vi skulle bära oss åt....
Jag blir så glad...för sjukvården är trög, långsam och man kan få må dåligt länge innan man får hjälp. Men jag måste berömma medicinkliniken...jag har alltid sedan jag fick min diagnos fått hjälp ögonblickligen och det utan så mkt som en besvärande suck.
Känns otroligt skönt...:)

Kom hem med värsta colitmagen och kände mig sådär halvmotiverad att motionera. Men så tvingade jag mig ut och jäklar va skönt det var! FIck en nostalgisk joggingtur runt kvarteren här och kände mig starkare och mer energisk än på länge. Eller ja efter en stund iaf...
Tror att det stillasittande jobbet verkligen måste kombineras med mer rörlig aktivitet på kvällarna. Och tacka vet jag avsaknaden av backar i skåneland...det är en gudomlighet att slippa flåsa sig upp för dessa även om rumpan kanske inte riktigt får sig den omgång den kan behöva. Menmen....vad är väl en bal på slottet? :P

Nu ska jag in i duschen...