Lonely feelings..

Vet inte riktigt vad det är...borde vara jävligt glad men har sedan nån vecka tillbaks haft svårt att infinna mig i den där sköna känslan. Något saknas...än vet jag inte vad. Eller jo...eller kanske. Är nog mest sån att jag känner mig rätt så jävla ensam just nu. Den där känslan kommer och går och har väl egentligen alltid funnits där hur många eller få vänner jag än haft. Inte ens en pojkvän har kunnat råda bot på den...men så var han väl inte den bästa. Ja jag vet inte...tröttsamt är det i längden iaf att alltid vara den som är drivande, vara den som gläds åt min framgång...ensam.

Fick ju värsta lyckorushen förra veckan då jag efter ha satts inför förfrågan om tjänst i Tynnered fick veta att min skola inte var beredda att släppa taget genom att erbjuda mig månadsanställning året ut. Med stor chans till förlängning till sommaren.
Rektorn och flertalet kollegor påpekade gång på gång hur glada de var över att ha mig där. Och det kändes suveränt! Faktsikt...eftersom det var truly genuint från deras sida. Kände mig jävligt bra och äntligen fick jag en efterlängtad belöning på allt arbete jag lagt där. Is i magen visade sig alltså vara the way...
Självfallet ville jag dela min lycka..men med vem?
Ringde mamma...efter många upptagetsignaler fick jag tag i henne på jobbet och berättade vad som hänt. Äntligen kan jag leva utan en stor klump i halsen över att kanske inte klara mig ekonomiskt. Äntligen kan jag få känna mig hyfsat vuxen...äntligen....så kunde itne mamma prata mer då hon skulle ha medarbetarsamtal och fick efter att ha lovat slå en signal på kvällen lägga på luren. Samtalet på kvällen uteblev....
Visserligen förstår jag att hon har sjukt mycket att göra och jag är inte besviken på henne alls egentligen...det är väl mest bara att detta kändes som ytterligare sån där stor grej (även om det kanske inte är det) som jag får glädjas åt i min ensamhet. Jag klarade det...jag gjorde det...och utan att ha särskilt mkt lycka och tur på vägen. Jag tog mig dit med egen kraft och det känns skönt...men ändå...ändå känns det inte riktigt sådär hundra kul som det borde.

Jag vet inte...kanske är det höstens analkande...kanske är det den begynnande förkylningen...eller också är det bara så att jag faktiskt är ensam...?