Knappt jag vågar säga något...

...men killen jag avfärdade för några veckor sedan har jag träffat igen och förra helgen så var det något som hände. Något klickade till extra och vi umgicks rätt så mycket hela helgen. Och på ett mer nära sätt liksom än förut. Och nej jag menar inte fysiskt...
Han stannade till i tisdags...

Det är något med honom som fascinerar mig. Han som verkade så olik mig, eller det är han väl på sätt och vis, men är på flera sätt ganska så lik. Han växer för varje gång vi ses och själva saken med att vi inte ens talat om vårt förflutna nämnvärt, inte för att vi undvikit det men inte kommit på tal riktigt känns hur skönt som helst. Avslappnat, tryggt...

När jag kom hem i tisdags efter att han lämnat lägenheten under dagen och kastat in nyckeln så fann jag några kråkfötter på två lappar där han tackade för helgen. När jag sedan med ett leende på läpparna startade datorn fanns plötsligt han där. Hahahahaha!
Han hade tagit en bild med min cam och lagt som bakgrundsbild. Och nej den var inte töntig...ascool! Han har sån humor alltså, och attityd men är samtidigt så mjuk.
Ja jisses, som jag sa till Jenny, detta börjar bli farligt härligt! Och jag njuter big time!
Hamnade lite i den där ovissheten innan man kommit riktigt sådär långt att man definierar något. Men efter en hel del messande fram och tillbaks så har vi mellan raderna uttalat att vi träffas exclusivly.

Thumbs crossed...