Född i motvind?

Sköna lugna ensamma söndagsmorgon...
Vilken vecka det har varit, inte så att jobbet har varit överhängande tungt denna gång. Det har varit allt annat. Är fortfarande snorig och något småhostig efter influensan, fattas bara annat. Men jag har försökt komma tillbaka till träning och dylikt. Bara för att bli satt på pottan i onsdagskväll när jag började få tandvärk. Det som jag fruktat mest i hela världen de senaste åren. Det gör ont, kostar massor av pengar och jag är totalt LIVRÄDD. Klarar inte den smärta som man känner i munnen. Slå och banka var du vill men låt bli min mun!
Torsdagen blev en sådan där dag då man bara skulle stannat i sängen, allt strulade. Från att frukostmackan hamnade upp och ned på golvet till att jag lyckades knocka omkull kaffekoppen på mitt skrivbord på jobbet. Allt under tiden jag samlade styrka och mod att ringa en tandläkare. Men tillslut lyckades jag och fick även möta min rädsla inom loppet av 30 min. Resultatet blev ett dyrt besök men ändå gott eftersom hon inget fel kunde finna. I fredagseftermiddag då jag haft ont på andra sidan kinden förstod jag att detta inte alls hade med tänderna att göra. Bihålorna....snöt mig c-vitamindrycksliknande gegga och trycket släppte äntligen igår morse. Så jag trotsade skiten och stack och tränade.
Ja mitt i kan jag ju klämma in orsaken till att jag återigen fått oroskänslor i magen (även om de nu nästan knappt orkar göra sig hörda), i torsdags när jag äntligen kom hem efter denna sketna dag fick jag beskedet att kombon fått lägenhet och flyttar. Gärna den kommande veckan.

suck

Jag orkar inte längre...
Det känns som jag är född i motvind. Jag vill inte hamna i samma sits som i våras. Jag vet inget om jobb efter jul och jag vet också hur svårt det är att få tag i en ny inneboende. Och till på köpet så ska man behöva lära känna en nya person att leva med. Jag orkar inte...det tar för mkt kraft.
Har jag något val?

Nej, suck it up och fortsätt leva. Tyck inte synd om dig själv. Det finns de som har det värre...

Så säger ena halvan Linda.

Den andra halvan roooooopar och skriker och vill inget annat än bara lägga sig platt på marken och bryta ihop.
Det är för mycket påfrestning nu, hela tiden, genom hela livet. Och alltid behåller jag samma kämparhumör. Just nu känner jag mig utmattad, vet inte om jag orkar kämpa. Men vad händer om jag inte gör det?
Risken att jag sitter här med en inkomst på 6000kr och en lägenhet som kostar 6400kr är ganska stor. Känns inte som en möjlighet...

Fan, jag som äntligen började känna mig trygg och säker. Känna den belöning av allt hårt jobb, att jag har en grundtrygghet i ordnad bostad och inkomst.
Nu känns det som att allt rämnar igen.