Veckan fick en fantastisk fin början...när jag var på VC i måndags på rutinkoll fick jag det helt fantastiskt fina beskedet av vågen att de där turerna på kyrkogården gjort lite ändå. Eller det har jag ju märkt men herregud va sjukt! Vikten var lägre än när jag gick i nian på högstadiet. Så sedan jag började min viktresa på allvar för 7 år sedan har jag tappat totalt helt otroligt äckliga 36.6 kilo.
Hur sjukt är inte det? Vilket jävla fetto rent ut sagt jag var...samboskapet är helt vansinnigt vilken effekt det hade.
Var tvungen att plocka fram "tjockisbilderna" jag sparat från tiden jag vägde som mest. Aldrig mer säger jag! ALDRIG! På sätt och vis var faktiskt ulcerös colit bland det bästa jag kunnat drabbas av. För det tillsammans med vetskapen om hur äckligt jobbigt det var att må så dåligt som extremt överviktig med ständigt sura uppstötningar fick mig att inse matens läkeprocess och otroliga påverkan av både kropp och sinne.
Efter att jag kom ut från vårdcentralen flög jag gatan fram. Viktresan har inte pekat rakt ned och aldrig handlat egentligen om att "banta" (får rysningar av det ordet), utan helt enkelt om att finna en balans som jag mår bra av...såväl psykiskt som fysiskt. Sedan jag tog mig i kragen och så smått satte igång i höstas igen har det trillat av...eller jag har faktiskt kämpat rätt så jäkla rejält så helt jävla enkelt har det sällan varit. Men shit! Jag räknade precis ut....16.6kg! Hjälp! Ta mig fasen att jag är värd de där jeansen jag hittade på Levis. Känslan av att kunna gå in rakryggad i affären och få två jeans utplockade åt mig och faktiskt kunna sätta på mig båda och knäppa var helt unik. Det har jag inte gjort sedan jag var 14 år gammal tror jag. Och sedan att det ena av dessa två visade sig vara asfina....ja det händer ju inte. Ja brukar få prova 14 par i fem olika affärer innan jag hittar några jag kan täääänka mig kanske. Herrejisses! Nej fy fasen va jag är värd de där jädrans baggyjeansen...
Det är nästan så att jag funderar på att panta mina aldrig använda bismarcksmycken så att jag kan få råd att köpa jeansen (fick den idéen efter att ha pratat med tha ladies häromdagen och berättade om episoden med halssmycket jag fick från farmor och farfar för ett år sedan). Ja ta mig tusan...jag kanske ska göra det? Undrar om mamma hade blivit sur?
Linda 2002:
Linda 2009:
No more fläskig dallerrygg, nästan iaf! :)
Var tvungen att plocka fram "tjockisbilderna" jag sparat från tiden jag vägde som mest. Aldrig mer säger jag! ALDRIG! På sätt och vis var faktiskt ulcerös colit bland det bästa jag kunnat drabbas av. För det tillsammans med vetskapen om hur äckligt jobbigt det var att må så dåligt som extremt överviktig med ständigt sura uppstötningar fick mig att inse matens läkeprocess och otroliga påverkan av både kropp och sinne.
Efter att jag kom ut från vårdcentralen flög jag gatan fram. Viktresan har inte pekat rakt ned och aldrig handlat egentligen om att "banta" (får rysningar av det ordet), utan helt enkelt om att finna en balans som jag mår bra av...såväl psykiskt som fysiskt. Sedan jag tog mig i kragen och så smått satte igång i höstas igen har det trillat av...eller jag har faktiskt kämpat rätt så jäkla rejält så helt jävla enkelt har det sällan varit. Men shit! Jag räknade precis ut....16.6kg! Hjälp! Ta mig fasen att jag är värd de där jeansen jag hittade på Levis. Känslan av att kunna gå in rakryggad i affären och få två jeans utplockade åt mig och faktiskt kunna sätta på mig båda och knäppa var helt unik. Det har jag inte gjort sedan jag var 14 år gammal tror jag. Och sedan att det ena av dessa två visade sig vara asfina....ja det händer ju inte. Ja brukar få prova 14 par i fem olika affärer innan jag hittar några jag kan täääänka mig kanske. Herrejisses! Nej fy fasen va jag är värd de där jädrans baggyjeansen...
Det är nästan så att jag funderar på att panta mina aldrig använda bismarcksmycken så att jag kan få råd att köpa jeansen (fick den idéen efter att ha pratat med tha ladies häromdagen och berättade om episoden med halssmycket jag fick från farmor och farfar för ett år sedan). Ja ta mig tusan...jag kanske ska göra det? Undrar om mamma hade blivit sur?
Linda 2002:
Linda 2009:
No more fläskig dallerrygg, nästan iaf! :)
4 kommentarer:
Du är grym tjejen! Vilket arbete du har gjort - all cred till dig!
Men shit mitt smultron! vilket jobb du har gjort! du har alltid varit snygg men nu är du ju för tusan ett bombnedslag!! jag är grymt avis, jag kommer ingenstans men jag står still sen sist vi sågs men inget mer.....
iloveyou
SHIT! Du är så jävla duktig!!! Nu får du hjälpa mig att komma igång...
Tack tack! =) Jag har aldrig sett min viktresa så tydligt som efter att jag lade upp bilderna här. Hoppas det känns lika sporrande för er som för mig. För jag vill fan aldrig hamna där igen! DET kommer bli min största utmaning! Men visst det har varit kämpigt men samtidigt värt varenda kraftansträngning. Och det kämpigaste är/var inte att stävja sötsuget, utan att intala skallen min att jag inte behöver äta som en häst...att enbart ta hälften av de tidigare portioner mat går ju faktiskt, man blir mätt och överlever även om man inte känner sig proppad..vi är trots allt inga grottmänniskor som hugger ved om dagarna ;). Sötsuget stävjade jag genom att försöka äta väldigt lite mat med socker. Men det är här jag menar att jag är lyckligt lottad eftersom jag älskar att äta grovt fröigt bröd, konstiga groddar, bönor och sånt där krafs. Vitt bröd i all ära men jag väljer trots allt hellre muslibulle...Shit jag låter nästan som en hjärntvättad Anna-Skipperwannabe ;)
Skicka en kommentar