Never ever "smile-less"...

Kom hem för en stund sedan efter en schysst diskuterande kväll om vänskap. Var inne hos grannen för att kolla av att han levde efter torsdagens strapatser (jag ska berätta sen) och för att kränga upp resterna från gårdagen till en hyrd rulle. Såg en film som var bland det bästa jag sett på länge. Ljuvlig historia med fokus på två pensionerade brittiska gubbar som hade den mest rappa och dissande dialog med varandra. Såg mig själv tillsammans med mina rappa kumpaner som är lite lätt slängda i käften sitta där på ålderns höst och snacka strunt. Eller vad säger ni fröken J och blåbäret? Gråa i håret, löständer och bröst som hänger i knävecken. Där kommer vi sitta och hissa och dissa för att slutligen komma fram till att det är oss själva vi i själva verket dissar även fast många verkar ha svårt att förstå detta. Ironi och självkritik?
Iaf...det ledde till det ena och andra och jag kräkte upp mig allt om hur sjukt pressad jag just nu känner mig. Överhängande handlar det ju om pengar. Jag HATAR pengar! Formligen hatar dem. Så länge jag har så jag reder mig är jag glad, men när det blir att jag får leva i rännskiten för att någon annan inte orkar städa efter sig då blir jag lack. Hade jag själv satt mig i skiten då hade det varit en annan femma, men nu....detta är bara för mkt! Sparkonto snart tomt, morsan fyller snart 50, brorsan 20, nära vänner gifter sig och jag kommer ha nada till detta. JAg knegade så luften gick ur mi i julas, arbetade varenda ledig stund, lärarjobb dygnet runt, på jullovet var det på sjukan och när jag kom hem från sjukan stod jag med saxen. Jag fick ihop en söt liten lite hög och för första gången på länge kändes det sååå skönt! Jag kunde gå till tandläkaren den dag krisen kommer. Jag planerade, kunde till och med ha råd med en liten resa i sommar som jag lyckades få otroligt billigt, och såg att allt höll bra även om jag inkomstmässigt fick det knapert några månader. De knapra månaderna kom och jag fick det JÄVLIGT knapert! Försök leva på en inkomst av 5000 med utgifter på nästan 5000 INNAN du köpt mat. Jag överlevde dock tack vare allt slit i julas. Men på grund av någon annans beslut glider denna lilla hög mig nu ur händerna. Det känns ungefär som någon spottat mig i ansiktet i samma stund jag stämplat ut efter en lång dags hårt men welldone arbete. Vad och vem ger DIG denna rätt?

Jag synes för det mesta med ett leende och kan möjligen kanske tas för att vara bekymmersfri. Men du vet ju faktiskt inte vad som syns bakom mitt leende eller vad som krävs för att jag ska kunna bevara detta? Eller rättare sagt vad jag gått igenom för att inse att jag aldrig någonsin kommer lägga mig ned och rulla runt och lägga av. Jag lever och jag tänker leva livet. Att plocka bort mitt leende vore direkt att göra mig en otjänst och vem vinner på att jag surar mot min omgivning? Inte jag iaf. Därför ler jag, jag ler och ler. För om jag ler, bemöts jag av ett leende som vidare sprids som ringar på vatten. Och dessa ringar bildar mig en omgivning som gör att jag orkar stå upp, slå mig fram och bemöta det som i vissa hörn tränger in med negativa svarta moln. Det är då jag orkar vara glad och faktiskt känna mig ganska lycklig mitt i missären av dålig ekonomi, belastat förflutet, förtvivlad boendemiljö som verkar tvinga mig till ny flytt, kompisar som kräver "äkthetsbevis" osv.

Bakgrunden till dessa funderingar som jag faktiskt försökt att förflytta mitt fokus från grundas i den enkät om stress jag fyllde i på vårdcentralen i måndags. Efter att ha lämnat in sida ett lyckades jag uppenbarligen kvalificera mig att gå vidare i undersökningen till enkät 2. Denna var lång och utförlig och handlade om hur välbefinnandet såg ut just nu. Rangordnat på en skala. Till exempel, hur ofta kan du sitta ned och njuta en bok/film? Hur ofta känner du dig avslappnad? Känner du dig någonsin rastlös? Har du svårt att hålla tider?
Ops! Blev chockad över mitt resultat och undrade om jag verkligen fyllt i rätt. Är jag verkligen så stressad? Fyllde i, lämnade in och upplystes om att vissa deltagare valdes ut att gå vidare till fysiska läkarundersökningar med ekg, blodprov, intervju etc.
Skojade med mig själv att med de överraskande svaren jag lämnat så skulle jag icke förvånas om jag blev kontaktad.
Vem ringde i fredags?

Check!

Ska lämna blod i början av veckan och ska sedan in för grundlig läkarundersökning i slutet av veckan.

Men så vaddå...linda. Ärligt!
De senaste åren har ruusat förbi med nedtryckade psykisk misshandlande pojkvän, ett års livsförändrande sjukdom, kronisk diagnos, bråk med handledare * 2 och nu ekonomiska problem samt bostads- och arbetsmarknadsmässiga problemtrubbel.

Konstigt att jag är stressad?
Nääääe.....snarare konstigt att jag fortfarande ler...