Har tagit en snytpaus så nu kan jag väl lika gärna fortsätta skriva lite. Det var rätt så skönt att haspla ur sig lite saker så jag fortsätter med det och trillar in lite på mig själv.
Tha lovelife!
Ja nej alltså jag har inget. Inget kärleksliv här inte. Jag trodde att jag kanske låg i startgroparna till det men efter mycket tankearbete och resonerande har jag kommit fram till att så icke var fallet.
För några veckor sedan träffade jag en kille som visade sig vara väldigt trevlig och gillade hans sätt. Vi var ute och tog en öl, eller ja jag drack vin...of course. En andra långgatan kille som var avslappnat soft och smart. Vi följdes åt den natten och hade därefter väldigt tät kontakt på msn och via sms. Men sedan kom skåneresan ivägen. Även vissa små bryerier i skallen började uppstå. Han är nämligen inte alls min typ av kille, men jag tänkte det kanske är bra?
Men det är så mkt av hans sätt som jag har svårt att förstå. Nu såhär efter att ha sugit på karamellen lite har jag kommit fram till att han nog fortfarande befinner sig i det där sökandestadiet. Vet inte riktigt vad han vill göra härnäst men han vill att något ska hända. Håller på som bäst att söka utbildning i Japan. Vi sågs igen...men denna gång blev det mer av ett nattligt möte efter att han varit ute med vänner och jag på fest. Det var efter det som jag började undra vad han vill...
Vi hade ju tidigare pratat en hel del om att hitta på saker tillsammans, dagtid. Men än hade han inte tagit initiativet till det. Jag slog bort det och tänkte att det har väl med omständigheter såsom att vi faktiskt varit upptagna båda två (jag i skåne och han hade besök). Jag förblindades väl av den ömhet han visade när vi var tillsammans. Det var så sjukt bra! Han är helt otrolig på det viset. Kände väldigt uppskattad, fin och allt det där. Han framkallade en känsla jag inte haft sedan, sedan Martin faktiskt(Linus lyckades aldrig att få mig känna så), och det är 6 år sedan. Inte konstigt att jag kände mig förvirrad.
Men under måndagen så trillade tankarna rätt och jag kände mig mest arg på honom att han var så feg, han som sade sig inte gilla spel. Yeah right! Jag hade ju hela tiden känt att han och jag vi har inte mkt gemensamt mer än ett nära och innerligt bra ömhetsspel när vi ses. Och det kan man fasen inte hänga upp sig på. Så jag bestämde mig där och då att jag skiter i honom. KK-förhållanden har jag fått nog av. Jag vill inte vara den där tjejen man kan ha sex med bara...jag är väl värd något mer? Jag är väl för bra för det?
Efter en timma hör plötsligt en gammal nätkontakt av sig på msn. Vi fick kontakt i våras och hade det fram och tillbaks ett tag. Jag sprang förbi honom på nordstan i somras fast det tog mig några minuter innan jag fattade att det var han. Så vi skulle träffas. Men han har haft en minst om inte värre flängig sommar som jag så det fanns liksom aldrig tillfälle och vår kontakt rann ut i sanden. Så efter att inte ha haft kontakt sedan i juni hörde han av sig denna måndag, lägligt eller? Han kollade läget och snackade lite allmänt tills jag flirtigt pressade honom lite och han bekände färg att han hemskt gärna ville ta den där dejten.
Alltså måste han ha gått och haft mig i tankarna sedan dess. Iaf lite grann..
Känns rätt gott. Men vart det bär vet jag inte. Vi talade mer under tisdagen och pratade om när vi skulle ses. Fortfarande lite pissed efter Vänersborgskillens velande körde jag rätt så kallt och kände att du anpassar dig efter mig! Han hade nämligen en körig vecka och kände att en dejt kanske blev lite svårt att pressa in. Jag som är lite het på gröten ibland kanske körde med att nästa vecka (alltså denna) skulle bli körig för mig med mkt rättningar och övertid på jobb och han ska till sthlm i helgen så ja det blir svårt.
Han ändrade sina planer för helgen.
Vi bestämde dejt som i lördags. Men ni kan ju räkna ut vad som hände...
Ja min sjuka kom i vägen och fick ställa in. Det är ju själva fasen! MEn det gör inget. Jag fick visa honom att jag räknas och han visade sig inte ha några problem med att ta hänsyn till mitt späckade schema och var öppen att ändra sina planer. Han visade sin vilja...sin vilja att träffa mig. Det känns skönt. det bekräftar i mina ögon att det är en vettig kille. En kille som har kommit en bit.
Så fortsättning följer...igen (att det ska vara så svårt?)
Tha lovelife!
Ja nej alltså jag har inget. Inget kärleksliv här inte. Jag trodde att jag kanske låg i startgroparna till det men efter mycket tankearbete och resonerande har jag kommit fram till att så icke var fallet.
För några veckor sedan träffade jag en kille som visade sig vara väldigt trevlig och gillade hans sätt. Vi var ute och tog en öl, eller ja jag drack vin...of course. En andra långgatan kille som var avslappnat soft och smart. Vi följdes åt den natten och hade därefter väldigt tät kontakt på msn och via sms. Men sedan kom skåneresan ivägen. Även vissa små bryerier i skallen började uppstå. Han är nämligen inte alls min typ av kille, men jag tänkte det kanske är bra?
Men det är så mkt av hans sätt som jag har svårt att förstå. Nu såhär efter att ha sugit på karamellen lite har jag kommit fram till att han nog fortfarande befinner sig i det där sökandestadiet. Vet inte riktigt vad han vill göra härnäst men han vill att något ska hända. Håller på som bäst att söka utbildning i Japan. Vi sågs igen...men denna gång blev det mer av ett nattligt möte efter att han varit ute med vänner och jag på fest. Det var efter det som jag började undra vad han vill...
Vi hade ju tidigare pratat en hel del om att hitta på saker tillsammans, dagtid. Men än hade han inte tagit initiativet till det. Jag slog bort det och tänkte att det har väl med omständigheter såsom att vi faktiskt varit upptagna båda två (jag i skåne och han hade besök). Jag förblindades väl av den ömhet han visade när vi var tillsammans. Det var så sjukt bra! Han är helt otrolig på det viset. Kände väldigt uppskattad, fin och allt det där. Han framkallade en känsla jag inte haft sedan, sedan Martin faktiskt(Linus lyckades aldrig att få mig känna så), och det är 6 år sedan. Inte konstigt att jag kände mig förvirrad.
Men under måndagen så trillade tankarna rätt och jag kände mig mest arg på honom att han var så feg, han som sade sig inte gilla spel. Yeah right! Jag hade ju hela tiden känt att han och jag vi har inte mkt gemensamt mer än ett nära och innerligt bra ömhetsspel när vi ses. Och det kan man fasen inte hänga upp sig på. Så jag bestämde mig där och då att jag skiter i honom. KK-förhållanden har jag fått nog av. Jag vill inte vara den där tjejen man kan ha sex med bara...jag är väl värd något mer? Jag är väl för bra för det?
Efter en timma hör plötsligt en gammal nätkontakt av sig på msn. Vi fick kontakt i våras och hade det fram och tillbaks ett tag. Jag sprang förbi honom på nordstan i somras fast det tog mig några minuter innan jag fattade att det var han. Så vi skulle träffas. Men han har haft en minst om inte värre flängig sommar som jag så det fanns liksom aldrig tillfälle och vår kontakt rann ut i sanden. Så efter att inte ha haft kontakt sedan i juni hörde han av sig denna måndag, lägligt eller? Han kollade läget och snackade lite allmänt tills jag flirtigt pressade honom lite och han bekände färg att han hemskt gärna ville ta den där dejten.
Alltså måste han ha gått och haft mig i tankarna sedan dess. Iaf lite grann..
Känns rätt gott. Men vart det bär vet jag inte. Vi talade mer under tisdagen och pratade om när vi skulle ses. Fortfarande lite pissed efter Vänersborgskillens velande körde jag rätt så kallt och kände att du anpassar dig efter mig! Han hade nämligen en körig vecka och kände att en dejt kanske blev lite svårt att pressa in. Jag som är lite het på gröten ibland kanske körde med att nästa vecka (alltså denna) skulle bli körig för mig med mkt rättningar och övertid på jobb och han ska till sthlm i helgen så ja det blir svårt.
Han ändrade sina planer för helgen.
Vi bestämde dejt som i lördags. Men ni kan ju räkna ut vad som hände...
Ja min sjuka kom i vägen och fick ställa in. Det är ju själva fasen! MEn det gör inget. Jag fick visa honom att jag räknas och han visade sig inte ha några problem med att ta hänsyn till mitt späckade schema och var öppen att ändra sina planer. Han visade sin vilja...sin vilja att träffa mig. Det känns skönt. det bekräftar i mina ögon att det är en vettig kille. En kille som har kommit en bit.
Så fortsättning följer...igen (att det ska vara så svårt?)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar