Sjukling

Sitter hemma vid köksbordet...
Rastlös i själen samtidigt som jag känner mig helt slut. I fredags kände jag redan när jag vaknade att något var på G i kroppen som inte riktigt kunde motas bort av den envisaste tanke som så många gånger förr. Nu var det dags...
Genomled (och jag menar det verkligen) en fullspäckad fredag som i vanlig ordning inte lämnar utrymme till att sitta ned mer än under bambabesök. Idrott med tre klasser avslutar dagen....och min hals var inte av denna värld kan jag be att få tala om. Och sexorna är vid 14tiden övertrötta och helt totalt uppskruvade. Men visst...det gick faktiskt bra. Hela förra veckan gick faktiskt väldigt bra. De har liksom insett att jag är deras idrottslärare...det bara är så. Hur jobbigt de än tycker det är att jag är kvinna.
Jag försöker allt jag kan att inte ta det personligt då jag vet att det faktiskt inte har med min person att göra eller lärarroll egentligen. Men det är svårt...
Jag är ju jäkligt omtyckt i mina andra ämne så ja, jag får väl hämta styrkan där. Men det är kämpigt. Tänk om man kunde bara få undervisa i det man är ämnad åt att undervisa i. Det som jag faktiskt kan. Små steg...små små steg. Jag vet...jag kommer dit. Om tre år! hehe

Iaf inne i gympasalen kände jag mig rätt så okej ändå. Det var kanske inte så illa som jag föreställt mig tänkte jag.
Men på vagnen började jag slappna av. Feberkänslorna bara slog mot mig och jag kände mig helt borta. Så fortsatte det resten av eftermiddagen och kvällen. Rösten ersattes med något slags väsnande ljud som knappt var tolkningsbart och jag begravde mig under täcket i soffan. Skönt faktiskt. Hur ofta ligger jag där liksom? Men så kickade feberfrossan in...fick nästan fokusera på att andas. Skadat! Och snoret började rinna...inga näsdukar och toapappret som varit på upphällningen hela veckan var helt slut. Inget hushållspapper heller.
Då kan man säga att jag blev lite nätt och lätt annoyed. Speciellt med tanke på att det var kombons tur att köpa. Men icke...ibland förstår jag liksom mig inte på henne. Hon är som ett bortskämt litet barn som bara väntar ut andra till att göra saker åt henne.
så när klockan närmade sig 21 och det började bli helkris och hon inte verkade göra någon insats att komma ut ur sitt rum så fick jag dra mig upp ur soffan och ge mig ut. Är ju inte så farligt långt till snabbköpet här nere men jisses va yr jag var. Snurr snurr!
Det var då jag började undra om det kunde röra sig om den där jäkla svininfluensan. Jag brukar inte vara den som skrämmer upp mig så lätt över sådana saker. Men när man hör ena efter den andre insjukna och sedan nekas vård för att dö i hemmet eller komma in i riktigt krisigt läge och ligga i respirator. Ja då kan jag inte hjälpa att bli lite nervös ändå.

Under lördagen var läget detsamma. Jag spenderade mestadels av dagen i horisontellt läge på soffan ömsom sovandes ömsom tittandes på film/TV. Kombon var hemma hela dan förutom ett par strapatser utomhus till affären. Frågade hon mig om jag behövde något? Ehhh....
Nej.
Jag vet inte...jag skulle ju kunnat säga till själv men svårt när man nästan är halvt borta i tanken plus att jag har jävligt svårt att be om hjälp. Men jag kan ändå tycka att det väl tillhör god hövlighet att fråga? Om hon hade varit så dålig hade jag absolut frågat.
Jag fick bege mig ut själv för att köpa mjölk och bröd.
sen hade hon på eftermiddagen mage att komma och berätta att hon hittat nån desinfektionsgel för händer som hon då syftade att jag skulle använda så hon slapp bli sjuk för det hade hon ju absolut inte tid med. Min reaktion?

"GE MIG DEN DÄR GELEN OCH JAG TRYCKER NED DEN I STRUPEN PÅ DIG!"

Ja nej det var ju faktiskt inte riktigt så jag reagerade även om jag bra gärna ville. Jag typ sa jaha och mumlade något om att jag hoppas att hon inte också blir sjuk.
Är det jag eller är det inte ett jävligt självupptaget beteende? Jag fattar väl också att hon inte vill bli sjuk. Jag går väl inte och kliner in mina basilusker i allt jag tar i bara för att jävlas och för skojs skull? Vad tror hon? Knappast någon idé att jag använder den gelen, då hade jag ju tagit slut på den på en halvtimma. Det är väl bättre hon använder den. Eller så tänker iaf jag. Jag tvättar ju händerna och sköter min hygien, sen kan hon ju ge fan i att använda mina handdukar så kanske hon klarar sig bättre.
Slyna!
Nej usch det där menade jag inte. Men fan det gör mig så pissed. Hon har varit den som betett sig som hon varit sjuk hela helgen. Ställt upp en massa i köket, disk på hela diskbänken istället för att sätta ned det i maskinen som varit nästintill tom. Istället för att diska stekpannan (MIN) som hon redan använt en gång för att kunna använda den igen tar hon sin och smutsar ned den också. Tanken på att jag kanske skulle vilja använda den för att fixa något verkar inte existera i hennes huvud.
Nej irriterad är vad jag är idag. Varit en jobbig helg samtidigt som det varit skönt att faktiskt ligga helt pall. Men jag mår fortfarande kasst.
Mest känner jag nu att jag nog faktiskt borde leta efter en lägenhet som jag kan bo i själv. Det börjar liksom bli jobbigt nu. Jag går hela dagarna i skolan och måste vara ledare, föredöme och styra och fixa och hålla på. Jag vill liksom slippa det hemma. Slippa att plocka andras skit. Its enough! Så så fort jag får besked om jag får fortsätta nästa termin eller ej kommer jag börja leta en etta. För detta går inte mycket mer...och jag vill verkligen inte hamna där jag och förra kombon hamnade. Det är nuvarande för trevlig för. Men hon borde lugna ned sig lite...hon är just nu i sååådant bekräftelsebehov. Hon har suttit hela helgen och raggat nya dejter på nätet, trots att hon gång på gång blir besviken efter att ha träffat dem. Jaja...hon är yngre. Och hon har väl inte funnit tryggheten i sig själv än...gissar jag.

Uppdatering av mitt eget (obefintliga?) kärleksliv? Ja det kan väl kanske komma...men inte i detta nu väldigt långa inlägg.