Så stort men litet ändå

När jag knallade till bussen igår förmiddag hade jag stora problem med mp3-lurarna. De trasslade in sig i örhängena mina och gjorde att jag ägnade all uppmärksamhet åt att fnurra ut dessa och var därför mindre vaksam på vägen framför mig.
En hastig blick upp gjorde mig plötsligt medveten om att jag var på väg att knala rakt in i en mötande kille. Lite lätt överraskad och generad smajlade jag till och fick fram ett "hoppsan" samtidigt som jag väjde undan. Jag återgick till lurarna och såg samtidigt bussen komma in varpå jag fick lägga benen på ryggen som vanligt för att hinna med. Samtidigt kunde jag inte släppa killen, kände igen honom. Visserligen hade han mössa ordentligt neddragen och lite sådär halvskäggig. Hmm....men det liknade ju filmsnubben!

För er som kommer ihåg så hade jag lite lätt kontakt med en kille under januari som arbetar som regissör och som också hade premiär med en kortfilm under filmfestivalen. Vi skulle setts men det rann ut i sanden. Han var upptagen jämt och ständigt så vår kontakt blev väldigt sporadisk och slutade alltid med att snaaarrt får vi hitta på något. Han verkade inte superangelägen heller då så jag lade ingen energi på det.

När jag väl kommit på bussen plingade det till i luren. Ett mess från filmsnubben! "Var det dig jag just mötte?"
Ha ha ha
Det var alltså HAN! Jag svarade och i nästa meddelande gav han direkt förslag om att ta en fika på Dahls nästföljande dag. Hoppsan! Kan alltså inte sett lika knasig och trött ut som jag kände mig...
Så ja vi ska ta en snabbfika i eftermiddag.