Som 16 igen

Alltså jag ser mig då som en tjej som funnit sig själv, vågar stå för det jag gör och är hyfsat framåt och har en förmåga att ta för mig.
Men herregud, igår förvandlades jag åter till en nervös tonåring med handsvettoch pirr i magen av en armsnuddning. Vad ska man ha på sig? Hur ska man sitta? Vad ska vi göra? Vad vill han? Vad vill jag?

Oh my lord liksom. Samtidigt blir jag så förbannad på mig själv för att inte kunna kontrollera mig bättre och bara slappna av. Men, det var fasen lättare sagt än gjort. Å andra sidan så inser jag att denna tramsiga nervositet är ganska positiv, för annars hade jag aldrig träffat honom igen. I varje fall inte mer än som vän...
Så ja, kvällen var väldigt trevlig. Medan tvättmaskinen räddade M från att behöva köpa nya rena kläder avhandlade vi en rå men väldigt bra film - No country for old men - satt som på nålar hela filmen igenom och spänningen tog tacksamt bort den där löjliga tonårskänslan. Dock var slutet litet av en besvikelse.

Jobbade i en trea under gårdagen på min gamla skola.
SOM jag saknat eleverna och kollegorna. Skolmiljön..suck...den må vara tuff och arbetsbelastande utav helvete men den är...ja..suck...precis som den där balen på slottet -alldeles underbar!
Jag log med hela kroppen tror jag så glad jag var åt att åter få sätta min fot där. Och eleverna var precis lika välkomnande. Två snorungar i nian jag tidigare haft hand om till o med skrek efter mig på skolgården och kom fram o snackade med mig i uppehållsrummet. Och detta brukar inte vara något de gör vanligtvis. " Va längesedan man såg dig, varför har du inte varit här?" Dessa ord fick jag höra av alla igår och på det värmde gott. Bekräftade min kompetens att jag faktiskt hör hemma där bland dem. Treorna sedan, de var faktiskt underbara. Så lätta att ha att göra med, arbetade entusiastiskt med leenden och skojade. När dagen var slut kom halva styrkan för att ge mig en kram. Och jag som brukar tycka det är sådär halvkonstig känsla, inte riktigt veta vad jag ska göra, tyckte att det kändes helt naturligt och härligt. Jag är hemma...

När jag gick ned till personalrummet för att hämta mina prylar och gå hem insåg jag att om jag bara får fortsätta så här, jobba med detta i resten av mitt liv så kommer det kvitta om jag blir en ensam nucka med femtioelva katter, jag kommer vara lycklig ändå. Jag älskar skola!
Men samtidigt vet jag att jag den lyckan sällan skulle hållt i sig 20-30 år så jag slår inte igen portarna än på ett tag ;)

Torsdag och verkar åter bli heeeelt underbart väder. Blir en promenix med Sarah idag, tackar å det ljuvligaste för scones med gudomligt tillbehör från häromkvällen, det var super! Att ärva andra vänners vänner verkar ta mig tusan vara lite av en personlig specialitet. Och jag klagar sällan....:)

Har förresten fått skivan av Martin nu så idag kommer datorn att slockna för att åter vakna upp med rena fräscha tag (hoppas jag).

Puss