Svineri jag inte klarar av

Idag var det verkligen en sådan där dag då man har så gott om tid att man inte blir färdig att göra något av det man tänkt sig göra.

Suck!

Det mesta jag verkar göra just nu är att irritera mig på herr o fru gulligull och det gör mig riktigt pissed off! Jag vill inte ge dem den tiden och energin. Jag vill inte irritera mig! Men vad ska jag göra för att sluta? Någon som har ett bra förslag? Jag börjar bli desperat. Jag pallar inte med att de kommer hummande på nåt jazzigt om morgonen i köket, hon i jeans o tröja o han i hennes vita frottémorgonrock. OM han trodde sig vara mysig o söt i den där så borde han ta en noggrannare blick i spegeln för jag håller fan på att klökas. Stoppa på något på de där håriga grekiska låren för jag vill fan inte se dem! Inte bröstet heller för den delen....hugah!
Plockade ur diskmaskinen medan jag väntade på kaffet skulle bli klart. Som vanligt var det "någon" som "glömt" att skölja av kletig tjock guacamole insmord på flera bestick samt rivna morötter. Så i diskhållaren var det mest geggigt. De som lyckats hålla sig en bit från de kletiga besticken hade klarat sig men när dessa var urplockade var det bara äckligt söligt klet av guacamole och rivna morötter kvar. Jag förstår inte detta? Är itne det sunt förnuft att man inte sätter bestick eller proslin i maskinen som är fulla av matrester? Eller? Ja ibland är det ju iofs deg som sitter kvar i lager på slevar och bunkar så man ska väl vara glad? Tror faktiskt det var detta som blev slutet för maskinen på guldheden. Den blev väl fullproppad av gegga.

Anledningen till irritationen är som vanligt när jag har städvecka just att de verkligen äcklar ned runt omkring där de är. Den romantiska middagen i fredags bildade fettfläckar på bordet, torkades dessa av? Nänä...
Stekt köttfärssås, o annat som gärna lämnar spår efter sig under tillagning blir inte heller undanstädad. Så när jag högg tag i trasan igår såg spisen ut som kom och hjälp mig o dö! Kvällen innan hade Mesen överraskat henne med varma mackor....så sött! Bara det att det var så lagom jävla sött när han lämnade hela spisen med smulor, ost och inbränt krafs. Innan jag hann börja städa sedan på tisdagen lyckades hon ställa sig och steka tacofärs på plattan utan att torka av varken fett, smulor eller ost. Ja du kan ju bara tänka dig...det tog mig ungefär en kvart bara att få bort soten sen.
Allt som allt städade jag i sex timmar. Fattar inte att det kunde ta så lång tid? Visserligen skyndade jag ju inte, men sölade gjorde jag minsann inte heller. Jag säger bara tacka vet jag ljudboken! Den är min bästa vän vid sådana tillfällen :)

Förresten verkar mesen ha närmast flyttat in. Han har kommit och gått som han själv velat dessa dagar och det verkar vara helt naturligt. Anledningen? Ingen aning, jag gissar att det har att göra med att den stackaren blir sååå förkyld om han bor hemma i hans kalla lägenhet. Sen att han går här o snörvlar och bär smittan till mig verkar inte röra dem i ryggen. Så nu har jag givetvis börjat nysa. Skulle bara fattas att jag blir rejält jävla förkyld till nästa helg när festen ska gå av stapeln. Då lovar jag att någons huvud kommer att ryka. Och till på råga så är de plötsligt återigen ännu mer puttinuttiga än vanligt. Det är väl för att de snart inte kommer att ses twentyfourseven. Så allt är romantiskt, det är överraskningar o blommor och kort. Och det SKYLTAS med det för att omvärlden (aka jag) ska förstå hur bra de har det. Effekten blir motsatt. Jag blir fan äcklad. Låt mig se er hångla loss, tetas eller nypa varandra i bröstvårtorna eller häcken. DÅ kan jag tycka att ni har det bra. Men nu, sorry, jag kan inte relatera till sånt fjamstrams. De enda ni lyckas övertyga är er själva.
Ja så nu har hon fått blommor då....och ALLA ska stå på köksbordet samt det kort med kärleksförklaringen till henne. Hör det verkligen hemma där? Är inte det högst privat? Jag hade då inte velat visa upp det för allt o alla. Men det ska väl stå där nu fram tills hon flyttar. Ungefär som med den där tramsiga lappen som satt på badrumsspegeln i två månader så alla verkligen skulle få en chans att se den, för vi hade mått sååå dåligt om vi hade sluppit?
Oh ja överraskning...jag måste bara få ur mig detta också. Hon skulle ju överraska honom igår då som tack för varma mackorna kvällen innan. Så hon förberedde tacofärsen på dagen eftersom hon inte skulle hinna på kvällen. MEN jag fick ju höra sen på kvällen vilket bry hon hade haft då han skulle komma hem under eftermiddagen och hämta nån pryl (när hon inte var hemma) och tänk om han hade LUKTAT tacosen! OJOJOJ Det hade ju verkligen varit SKAAANDAAAAL!!! Jag var tvungen att lämna köket medan jag hörde detta berättas för att inte råka börja asgarva.

Ojojoj...

Hur kan de begära att allt ska återgå till det normala efter en ynka ursäkt när INGET förändras? Jo de kryper för mig istället och frågar om saker o ting för att låtsas vara vänliga.
Please! Vi har inget gemensamt längre, 3 månader i tystnad har haft den effekten. Fatta! Man kan inte bara låtsas som inget hänt och återgå till det gamla trevliga jollret när det inte finns något trevligt jollrer att snacka om. Eller det är iaf så jag fungerar. Det kvittar hur många gånger man ber om ursäkt, så länge man inte visar en förändring i beteende (dvs i detta fall respekt för andra) så försvinner inte aggressionen. Till dess bör herr och fru mes helt enkelt bara back off och låta mig vara. De kan inte tvinga fram ett leende, ivf inte ett äkta.